onsdag 18 april 2012

Blöt asfalt och dyngsura gräsmattor

När den häftiga regnskuren inte avbryter leken utomhus, då asfalten för första gången är tillräckligt varm för att lukta sommarregn, då blir jag alldeles upprymd. Jag minns tillbaka till skrapade knän, brännboll med kvarterets alla barn ända tills solen gått ned och mammorna ropar från balkongerna, kulor i klara färger som rullar över skolgården där gruset ännu ej har sopats upp efter vintern. Nostalgi. Nostalgi är också andra doftminnen. Som när de första vindarna från havet börjar lukta salt och tång. Kaprifolen som blommar i julinatten. Nyklippta gräsmattor. Snart måste det ju vara dags för de första fjärilarna att vakna?

Appropå gräsmattor! För ett par år sedan läste jag en artikel om en kvinna som uppenbarligen hade tröttnat på sin gräsmatta. Denna kvinna hette Ulla Molin, en kvinna som är ytterst känd i svenska trädgårdssammanhang.  Naturligtvis är väl de flesta trötta på att ägna de fina varma sommardagarna åt att klippa gräsmattor (som i klippande stund känns större än en fotbollsplan), men jag blev ytterst överraskad när jag upptäckte att just hennes medicin mot gräsklippandet verkar bli mer och mer allmän.
Timjan.
Ulla Molin hade helt enkelt bytt ut sin gräsmatta mot Thymus Caespititius (Kryptimjan). Timjan dricker ju som känt inte lika stora mängder vatten, breder ut sig som täcke och, för just den här sorten, blir inte högre än fem centimeter.Artikeln om hennes timjan hittar jag tyvärr inte, men här finns en annan bloggare som visar hur hon själv har gjort för att påbörja sin timjanmatta.

Timjan var inte alls ovanlig som motsvarighet till gräsmatta i Storbritannien under 1900-talets början, och en så pass välkänd slottsträdgård som den på Sissinghurst var naturligtvis inte ensam om att ha en. Eftersom den tidens formspråk alltid har tilltalat mig, blev jag naturligtvis förälskad i idén.
Det tycktes vara en bortglömd trend, och innan jag hörde talas om Ullas trädgård trodde jag inte heller att det var många fler än jag som hade en dröm om att anlägga en timjangräsmatta att gå på. Fram tills jag läste om om Sissinghurst hade jag aldrig hört talas om det och tyckte att det borde vara en utmärkt idé av flera skäl: Dels för att växter med stark doft förvirrar ohyran (har jag hört), dels för att timjan inte dricker så mycket, samt,som jag också tidigare nämnt, inte behöver klippas. Här är en artikel från The Seattle Times som uttrycker just detta.
Från att ha varit helt bortglömd som växt i något annat sammanhang än som ört verkar mattor av timjan breda ut sig över fler och fler svenska trädgårdar. Och det är en trend som jag verkligen gillar!

Det blir alltså i sommar som jag börjar på allvar. Förra året sådde jag massor av Thymus Serpyllum (Backtimjan) i krukor inomhus tidigt på våren. Backtimjan är ju inte fullt så lågväxande som kryptimjan, men den är en sort som kryper minst lika bra. När plantorna hade vuxit till sig började jag i liten skala med att plantera dem emellan stenarna i min gång för att slippa ogräset. De har överlevt och ser ut att må jättebra.
Efter detta första lilla försök har jag alltså åter igen sått massvis med backtimjan även i år. Den har tagit sig fint och skall alldeles strax flyttas vidare till större krukor för att när våren är här på allvar flytta ut i trädgården och ta gräsmattans plats. Inte hela gräsmattan kanske, men gott och väl en kvadratmeter av golvet i rosenträdgården. Till att börja med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar