torsdag 19 april 2012

Vackra Bohuslän!

Jag vet att jag inte är den första, inte heller den sista att säga detta.

Bohuslän är vackert; härdat och kargt av sin historia. De släta berghällarna med den omisskännliga skära färgen (som jag inte har visat på bilden visserligen) är en iögonfallande kontrast till en klarblå sommarhimmel.
Men.
Det är inte det jag älskar mest.
Stormarna som slår emot dig med en kraft som tvingar själen att hålla sig fast för glatta livet. Inte stormarna själva, de kan vara förödande, men alla de löften de bär med sig. Idag blåste det ordentligt här på vår skyddade lilla täppa i skogsbrynet. Det blåste inte mycket, men full kuling till havs brukar inte generera mycket mer än lite sus i björkarna här, två kilometer inåt land. Det den här vinden bar med sig var doften av saltstänk och tång och löftet var: inga fler minusgrader den här trädgårdssässongen! Nu vågar jag byta till sommardäck och - naturligtvis viktigast av allt - på allvar dra igång planteringarna.

Jag har lovat min dotter att hjälpa henne färdigställa hennes odlingsbäddar i pallkragarna så att hon kan så sina grönsaker. Detta blir hennes andra säsong och hon har redan svårt att låta bli att gräva ur allt i dem. Förra året sådde hon mangold och sockerärter - eller ja, efter hennes hårdhänta omsorger var det vad som blev kvar av alla hennes grödor. Hon skötte sina växter, inte tu tal om saken! Bilden nedan är från i början av maj förra året.

I år har hon åter igen valt mangold i härliga färger, lika så sockerärter, men det har blivit några nyheter också. Rödbetor (som jag själv aldrig har prövat, det skall bli spännande) och till min stora förtjusning några olika sorters kryddväxter!
Förra året hade jag en stor kruka på trappan med dill, persilja, gräslök och (naturligtvis) timjan med tanken att skörda och frysa in. Dottern tyckte det var väldigt gott, så endast gräslök han jag spara för eget bruk. Det sista tog slut lagom till jul. En sådan kruka är förberedd även i år, örterna tar sig fint i pluggboxen och skall snart planteras om i större krukor. Efter att ha sått gräslök varje år har jag nu ett par friska ruggar att plocka ifrån!

Vi har dessutom planerat att skaffa höns i sommar. Jag och min man är maniska på att tänka igenom för och nackdelar med allt innan vi sätter en plan i verket och den här gången var det många saker som spelade in. Resultatet blev att det har dröjt fem år att ens komma så långt som att börja bygga hönshuset. Eftersom vi har katter ville vi inte ha för små hönor - eller tuppar för den delen. De sägs enligt all litteratur vara mer flaxiga och hetsiga, vilket inte passar oss med en liten dotter på tre. Vi har diskuterat för- och nackdelar med lantraser, merparten av dem tillhörande den "lätta" sorten. Vi vill också att tuppar och hönor skall kunna säga ifrån när våra tre katter blir för närgångna. Efter mycket övervägande blev det alltså Orpington - en ras som i litteraturen (Höns: Raser, skötsel, uppfödning av Karin Neuschütz och Kristina Odén bl.a.) nämns som mycket sällskapliga, ruvvilliga och trivsamma att ha med att göra. De är också så pass vanliga att de är lätta att få tag på.
Efter helgens bestyr (dottern fyller tre år på söndag) är det alltså dags att röja plats och grunda för hönshuset. Hoppas bina inte blir alltför störda av sina nya grannar.

2 kommentarer:

  1. Så trevligt med föräldrar som lär sina små barn att odla i så tidig ålder.
    Ni verkar verkligen ha tänkvärda framtidsplaner med höns och annat. Det hade jag också gillat, men tyvärr inte i en villaträdgård där jag bor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ingela! Jag hoppas på att dela mitt intresse med min lilla flicka på samma sätt som jag gör med min mamma. Jag var i hennes ålder när jag "upptäckte" trädgården. Vad gäller höns i villaträdgårdar brukar det inte vara något problem, kolla med kommunen vad de har för bestämmelser! Fast det kanske du redan har gjort. Ja, det ska hur som helst bli väldigt spännande. Vi vill helst ha dem frigående, men då äter de väl upp hela trädgården för oss...

      Radera