onsdag 2 maj 2012

Kosläpp ock begravning

Min lilla dotter är sjuk. Egentligen hade jag därför önskat stanna hemma idag, men jag blev nedröstad. Maken tar alltid Sagas parti. Å andra sidan: kosläpp har jag aldrig varit på och det var verkligen häftigt!

Jag får väl dra lite bakrundshistoria här. I Stockholm satt min man på kontor. Vi lämnade stan för att vi behövde ett annat tempo. Så numera, sedan ett år tillbaka, är min man dräng på en ekologisk mjölkgård. Han stormtrivs! Varje vår anordnar gården ett kosläpp med grillning för alla anställda med familjer.

Så det var där vår dag egentligen började. Om man bortser från ett varv i trädgården. Rabarbern hade vuxit lite till, liksom daggkåporna. Det går farligt fort nu! Hoppas att de sena påskliljorna får vara kvar ett tag. Bina var ute, men de beter sig så lustigt - vad pysslar de med i rabatten egentligen? Finns det något för dem att äta där? Ja ja, tillbaka till kosläppet. Korna var uppskruvade inne i ladugården, de märkte att något var på gång. Micke, min man, var lite överraskad - korna är ju så sävliga där de står i sina bås hela vintern.
Från ladugården ut till hagen hade staket satts upp på varsin sida av en väg. Dörrarna öppnades och den första av de sextio stora mjölkkorna stack ut huvudet, plirade bländat mot ljuset och såg sig om, nästan lite förvirrat innan hon råmade och med lyckliga krumsprång skyndade ut i gröngräset. Efter henne skuttade de andra. Alla utom en. Hon låg och sov, fick väckas och sedan milt fösas i rätt riktning. Ute i hagen blev hon hjärtligt välkomnad av de andra. Mycket stångande och bus följde, men det var överraskande snabbt förbi. Det dröjde inte länge förrän de stora livsnjutarna låg i gräset och idisslade.
De utstrålade just den livsglädje som jag själv känner när det börjar spira ute, om än mer uppspelt (hur skulle det sett ut, förresten? Skuttande och skrikande "hurra, nu får jag gräva igen!" jag skulle hamnat på anstalt.) - vilket utgjorde en ganska stark kontrast till deras massiva kroppshydda och vanliga lugn.
Måltiden efteråt var otroligt god, sällskapet trevligt och barnen lekte så fint alla tillsammans trots deras stora åldersakillnader. Nja, inte de äldsta kanske, de satt kvar vid bordet tillsammans med oss andra och deltog i pratet och skrattet.

När vi körde hem hade vi haft ett evigt sjå med att få med oss dottern. För att få in henne i bilen fick vi lova att göra klart hennes pallkragar så att hon kunde så sina grönsaker. Sagt och gjort; vi började med att handla såjord - vi har slut på brunnen kompost - och skyndade oss hemåt. Naturligtvis hann den lilla somna på vägen hem. Det tog jag som ett tecken på att jag kunde passa på att göra samma sak.

En stunds vila, det var precis vad vi alla behövde. Med nya krafter orkade vi hjälpa Saga med att sätta mer lök i hennes tredje pallkrage samt så mangold och plocksallat i den fjärde. Vi fortsatte med beskärning av prydnadsbuskar. Rosorna växte ganska mycket förra sommaren, så för att få ett tätare grenverk klippte jag ned dem till hälften. Det var då jag upptäckte det jag länge har befarat. Rose de Rescht är död. Rötterna hade inte vuxit till sig ordentligt, så hon var väl svag redan innan. Synd, hon var så söt. Jag får skaffa en ny damascena tids nog, men först vill jag sakna henne. Känns ju överdrivet med en begravningsceremoni för en rosenbuske, men allt liv ska hedras på något sätt, så jag lämnar ett hål där hon har stått. I alla fall ett tag. Även mördarsniglarna borde egentligen hedras på sin dödsbädd, även om jag ogillar dem skarpt. Hur skulle man göra det? "Ärade sniglar och bekanta, vi har samlats här för att ta farväl av Arne, Torsten, Lars, Signe och Margit. De levde ett rikt liv här i trädgården."
Då hör man från en av bänkraderna, en liten snigel som viskar till en annan med gäll röst: "Tycker inte du att alla dessa plötsliga och brutala dödsfall är ganska mystiska?"
"Discúlpeme, no entiendo", muttrar den andra snigeln, som, vilket ni säkert förstår, är mycket gammal. Första generationens invandrare och mor och far till tio miljoner hårt arbetande mördarsniglar, mormor, morfar, farmor och farfar till ett oräkneligt antal.
Peppar peppar, jag har inte hittat någon här på mitt berg än, men de kommer väl tids nog. Då blir det till att sätta upp krångliga hinder för dem.

Dagen hade varit härlig och kvällen fortsatte att vara varm och ljus (björken på bilden bredvid fotograferad i kvällssolen omkring 20:00), så ut på altanen åkte alla kryddväxter som förkultiverats. De växter som blommat ut i krukorna planterades i rabatterna (jag brukar ha perenner och lökar i krukorna för att få se dem igen nästa år) och de traditionsenliga pelargonerna flyttade ut. Mårbackorna har fått sällskap av snöboll i år, små skott som jag tog i vintras. Det ska bli kul att se hur de ser ut!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar