onsdag 20 juni 2012

Luftvärnet kommer!

Vid frukostbordet i dag överröstades vårt samtal plötsligt av ett högljutt surrande brus, som om flygvapnets hela flotta var på inflygning i vår trädgård. Jag gick in i vardagsrummet där man har utsikt över våra bisamhällen under hela året och under vintern kan se på ätande fåglar i trädet. Jag antar att jag visste vad jag letade efter; jag blev inte överraskad när jag tittade ut. Hela västra delen av trädgården var full av surrande bin.

Ja, detta är bin alltihop. De var fler i luften när vi upptäckte dem.


"Å nej! Bina svärmar!" utropade jag, varpå min man och min dotter skyndade till fönstret med kikare i högsta hugg. Vi stängde alla dörrar och fönster och tände eld i spisen - vore synd med en svärm i skorstenen, där klarar den aldrig vintern.
Naturligtvis är det damerna i den gula kupan som jag redan innan har fått hålla sysselsatta för att undvika svärmning.
"Så bra att vi förberett en kupa för avläggare redan", säger min man optimistiskt med kikaren som fastklistrad vid ansiktet, "så slipper vi göra en avläggare."
Och min gubbe brukar vara pessimist ända ut i fingerspetsarna.

Här har de samlat sig i en boll runt drottningen högt upp i en tall. Spanarna letar nytt boende.
Han har visserligen en poäng, men jag hade tänkt göra en avläggare från det röda samhället. De bina är mycket trevligare! Nåja, nu har bina klumpat sig högst upp i en tall, så jag kan inte fånga dem och flytta dem till kupan där jag vill ha dem, så nu måste jag locka dit dem. Hur? Jo, helt enkelt se till att det är det bästa boställe de kan tänka sig. Ombonat, färdigt med vax att börja bygga med, rymligt. Allt det har jag redan gjort, och bin är väldigt praktiska. Hittar en av dem dit behöver detta biet bara övertyga resten om att detta är det bästa stället att bo på. Men vill man göra något mer kan man alltid parfymera kupan invändigt också. Bin är svaga för citronmeliss. Har svärmen inte flyttat in där jag vill ha den imorgon ska jag gnida insidan av väggarna med örten.
Svärmar bina har jag som biodlare gjort fel. Jag har inte sett till dem tillräckligt väl. Så här runt midsommar är svärmning väldigt vanligt, eftersom de första stora draget kommer igång (i vårt fall klöver) och samhällena exploderar i storlek. Vad jag skulle gjort är alltså att fylla på med fler skattlådor för bina att bygga i. Mina bin i den gula kupan svärmade för att de har fullt med honung och inte kan bygga ut mer på det utrymme jag har givit dem.
Har man bin kan man glömma en semester över midsommar långt från hemmet. Det händer så mycket då att man behöver stå beredd att hjälpa de små gynnarna med allt som kan tänkas. Nja, inte riktigt kanske. Man behöver bara se till att de har mycket att göra, annars blir de så rastlösa.
Som det ser ut i min bigård - jag vet inte om det är vedertagen fakta, jag grundar det på egna reflektioner - är svärmningsbenägna bin lite hetsigare än snällare sorter, men också effektivare på att samla nektar. I den röda kupan är det mycket lugnare och inte alls lika fullt med nektar. Så vad är att föredra? Snälla bin eller mycket honung?
Jag tycker ju själv att de hetsigare bina är väldigt spännande att jobba med och man lär sig massor av deras sydländska övertydlighet, men jag har definitivt bestämt mig för att sikta på snällare bin - hur ska jag annars hinna med - förhoppningsvis - tre samhällen? När det är dags att byta ut drottning nästa vår (det gör man vart tredje år ungefär, för att förebygga de problem som kan uppstå om samhället föder upp en egen drottning. Till exempel kanske hon inte hinner bli befruktad innan vintern och kan inte lägga annat än drönarägg, vilket resulterar i att samhället dör efter en tid), planerar jag att beställa från den plats som den röda kupans drottning kommer ifrån.

Och ja. Att göra en avläggare med bin är ungefär samma sak som att ta skott från en planta ;)
Man tar ett par ramar med yngel - inte mer än ägg egentligen - flyttar till en tom kupa och låter de vuxna bin som följer med på ramen föda upp ynglen till drottningar, drönare och arbetare.

I övrigt är det ganska trivsamt i trädgården. Maken har hämtat massa leca-block som ska bli grunden till vårt hönshus, motorsågen har blivit inlämnad för reparation så att vi kan plocka bort ytterligare ett par träd och spaljéer är under uppbyggnad. Nu har alpklematis och 'Brunette' någonstans att klättra. Till helgen fortsätter vi med klätterstöd åt Sagas vindruvor, samt påbörjar detsamma för rosorna. Härligt med semester, man hinner äntligen med allt som ska bli gjort!

Här är klematisen i full fart med att klättra. Dottern lika så. Hon klättrar på allt nu för tiden! Så sent som i förrgår satt hon uppflugen på biltaket helt plötsligt, jag begriper inte hur hon kom dit! Grymt imponerad var jag i alla fall, även om jag bannade lite och sa att hon måste vara försiktig. En mammas plikt.

Det var på tiden att de fick klätterstöd, klematisarna alltså, för detta var den första växt vi planterade när vi bott in oss. Det är nu tre år sedan.

Saga skulle nog också behöva en klätterställning av något slag. Ett bra träd kanske?

 Alla vresrosor är planterade och hundra stycken räckte inte för att täcka hela vårt behov. Jag får ordna fler skott, för inte kan jag väl med att fråga efter fler? Vi grävde och planterade under ösregn, ändå ser de så här törstiga ut. Dessutom vill vi väl vara helt säkra på att de tar sig allihop, så lite näring framöver - brunnen stallgödsel skulle väl smaka fint framåt juli?







Stackarna, trots ösregn är de jättetörstiga!

Skotten som planterades i fjol har blivit så här stora nu. De var inte mer än decimetern höga förra sommaren. Dessa blommar i vitt - när den dagen kommer.






Ginkon växer så det knakar och alla barren har slagit ut. Ja, det där låter verkligen fel, men så är det ju.

 

Och Digitalis Purpurea bland rosorna. Skönt med ögonfröjd nu när grannarna i rabatten inte är på väg än på ett tag.
I "barnkammaren" (torvpartiet) börjar jag nu hitta växter som skall till annan plats, däribland en riktigt läcker iris. Jag visar bilder när hon blommar ordentligt! Hon och alla hennes systrar flyttade in i rosenträdgården och blå rabatten, för i torvpartiet brinner det av rött, gult och orange i många olika toner - blått har vi inte där. Däremot måste jag visa er den här lilla anspråkslösa skönheten:


Vår vilda orkidé börjar slå ut och är större nu än förr då träden skuggade. Visst är bladen läckra?


 Rosa Moyesii har börjat blomma! En så häftig färg och - det bästa av allt - hela busken är översållad av knoppar! Svullna härliga knoppar som kommer att slå ut vilken dag som helst! Gissa om jag har längtat efter detta, förra året blev det aldrig några blommor.

Makens äng blir bara vackrare och vackrare. Här syns rumpan på en av alla icke fungerande bilar.



Och mitt i allt detta står denna vackra växt och blommar. Kan man bli annat än förälskad i jättevallmon?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar