söndag 15 juli 2012

Full fart i trädgården

Den här veckan har det varit mycket. Bara trevliga saker visserligen, men fullt upp. Jag får ta det i ordning så gott det går:

Concerning Chickens
Till att börja med fick vi hastigt och lustigt slänga ihop en hönsgård till våra små sötnosar! I det här läget var det väl bra att vi inte kunnat komma iväg med allt byggavfall som var kvar sedan vi rev altanen i fjol. Två flugor i en smäll: Byggavfallet är borta och hönorna har fått en fin (eller ja, snygg är den väl inte, men den är helt OK) hönsgård. Vi fick också material över till en kycklingbur (varför man ska ha en sådan kommer jag till) och när jag ändå var i snickartagen slängde jag ihop ett nytt rede åt dem. Det blev inte snyggt någonstans, men som jag har tummen mitt i handen när det gäller grovarbete är jag ypperligt stolt över min insats. Jag trodde plötsligt att jag var en duktigare snickare än både Josef och Jesus och bestämde mig för att dessutom försöka mig på att göra en bänk att sitta på när jag luktar på blommorna, men jag gav upp efter en kvart när jag inte lyckades såga rakt.
Hur som helst. Så snart hönsgården var klar släppte vi ut våra pluttisar för att de skulle få lite frisk luft. Det är när de nu kom ut som vi insåg att de trots sin storlek bara är kycklingar. Både Orpington och Maran tillhör kategorin tunga hönsraser, vilket kortfattat innebär att de är stora, lugna och snälla, men deras storlek gör att man kanske misstar dem för att vara äldre än vad de verkligen är. Allihop slängde sig på rygg i jorden och sprattlade lyckligt med benen i luften - ingen av dem uppförde sig vuxet och ansvarsfullt. Tuppar har alltid som uppgift att vara vaksamma runt sig efter rovdjur.
Vad vi inte heller hade funderat på, förrän den här kvällen när de små liven gick in i hönshuset för att sova, var varför de inte använde sittpinnarna att sova på. Naturligtvis! De är kycklingar! Kycklingar sover på golvet eller i en mysig ströbädd, gosar ihop sig på precis det sättet som våra fem stora fåglar gjorde varje kväll. Det var då vi insåg att vi behövde ett par vuxna djur för att lära våra ungdomar hur man gör, det skulle vi själv aldrig kunna göra med gott resultat.
Så sagt och gjort. De tre följande kvällarna satte vi oss att söka efter vuxna djur till salu på nätet. Tredje dagen hittar vi en annons på Blocket. Nitton (Ja, 19, inte klokt, eller hur?) hönor och tuppar av olika sorter skulle säljas i grupp. De fick inte delas på. I den här gruppen fanns en Orpingtonhöna. Naturligtvis ringde vi på annonsen! Vi for iväg och hämtade djuren. Ni kan tänka er hur det lät i vår bil med 19 fjäderfän intryckta där det fanns rum!
Tio av djuren är unga Lohmanhöns. Lohman är egentligen inte en riktig ras, utan namnet på det företag som framställt de värphybrider som används på hönserier idag. Höns från hönserier brukar oftast må ganska dåligt både fysiskt och psykiskt och det är inte alltid de blir trevliga att ha med att göra. Den bruna sorten har rykte om sig att vara riktigt elak, medan den vita oftast går att få riktigt bra.
Våra Lohman (som egentligen inte får kallas Lohman av följande orsak) är vita, uppdrivna ur helt vanliga ägg från affären med hjälp av en äggkläckningsmaskin och har därför inte rena "Lohman-gener". De är inte fullt lika effektiva äggvärpare, även om en privatperson sällan märker någon skillnad. Nu är det så att våra vita vildvittror (de är i en konstant flock som aldrig splittras, så det går inte att få individuell kontakt med dem - vi har valt att kalla dem vildvittrorna kort och gott) är för unga för att lägga ägg ännu, men när de väl sätter igång kommer det spruta ut ägg ur dem. Så till den grad att de värper ihjäl sig. Tragiskt, eller hur? Vi ska göra vad vi kan för att de ska få ett långt och trivsamt liv.
Orpingtonhönan som kom med den nya flocken var så stor att vi tänkte: "Herre Jisses, de måste ha tagit fel - det här är väl en tupp?"
Icke. Det tycks vara en höna och hon är inte ens vuxen än, sin storlek till trots. Många hävdar att Orpington är en bra nybörjarsort, eftersom de är lugna, snälla och otroligt sällskapliga. De springer gärna runt benen på en och pratar, eller snarare kuttrar lågmält. Det stämmer väldigt bra, de är verkligen mysiga! Vi har nu två hönor och två tuppar av sorten Orpington, samt en kyckling (två dog) som vi ännu inte kunnat könsbestämma, och de är otroligt karaktärsfulla! Lite klumpiga, sävliga och kanske en aning långsamma, men de är duktiga på att ruva om man vill få små uppiga gulliga kycklingar (så till den milda grad att de kan lägga sig att ruva nästan när som helst. De är effektiva som äggkläckningsmaskiner om man vill prova på att få fram "äggkartongslohman") och duktiga föräldrar. Om man är ute efter ägg värper de ordentligt stora frukostägg nästan varje dag under det ljusare halvåret. Ett problem är att de växer väldigt långsamt. De är inte vuxna förrän de börjar närma sig året. Om man nu ser det som ett problem. Vår Roberta, som det senaste tillskottet fick heta, är en koloss trots att hon ännu inte har börjat lägga ägg.
När Roberta kom in i flocken konstaterade vi att vår Orpingtonhöna Agda - som vi tyckte var en bjässe - bara var en liten plutt i jämförelse, så det skall bli intressant att se om Agda blir lika stor. George och Fröding som är våra Orpingtontuppar skall alltså bli större än både Agda och Roberta!
Ett Dvärgkochinägg!

Den nya flocken hade också ett par Dvärgkochiner. Den här sorten var jag inte så särskilt intresserad av förrän jag lärde känna dessa! De är små, snabba och fulla av kraft trots sin litenhet. Dessutom är det otroligt keliga (och så mjuka de är att klappa!). De är duktiga på att lägga ägg (och så söta små ägg sen!), nästan lika ruvvilliga som Orpington, men som sagt betydligt mindre. Om man gillar Orpington men vill ha en hönssort som inte förstör rabatter eller skrämmer slag på besökare är dessa väl värda att skaffa.

Maraner sägs också vara en bra nybörjarras, men de är inte långt efter Orpington i storlek. Betydligt mer reserverade. Man får jobba länge med att få dem handtama. De är riktigt smarta, väldigt smidiga men inte lika ruvvilliga. En lite häftig detalj är att de lägger riktigt chokladbruna ägg - verkligen mörkbruna. Vår Marantupp Jussi är äntligen handtam, men när jag släppte ut kycklingarna ur kycklingburen första gången var han lite för hård i nyporna och jag fick säga till honom. Han är fortfarande sur på mig, så de är långsinta också. Eller åtminstone Jussi.
Andra tunga raser som rekommenderas är Brahma samt Leghorn, vilka jag tyvärr kan väldigt lite om. Brahmor är otroligt pampiga, Leghorn är det som alltid fanns på bondgårdarna förr och det som fanns på hönserierna innan värphybriderna dök upp på sextiotalet.
Günther, tuppen i hönsgården
Sorter som kanske inte lämpar sig för nybörjare är våra övriga höns. Min dotter valde ju Indisk stridshöna, en sort som behöver mycket utrymme för att både springa och flyga. De är jättevackra och avlas väl främst för utställningar nu för tiden även om de är en av grundstenarna i aveln bakom Broilers. De är alltså riktiga muskelpaket. Namnet till trots är de inte argsinta på något vis. Ett problem är att de inte är så bra på att ruva om man vill ha kycklingar, men har man en Orpington- eller Dvärgkochinhöna så är ju det problemet löst (check!).
Prillan, blandrashönan med respekt
Sumatrahöns är också en stridshönsras som främst används för utställningar. vi har två höns av den här sorten, samt en blandras mellan Sumatra och Lohman. Dessa tre är riktigt duktiga på att hålla vakt. Trots att vi har en tupp i hönsgården (Dvärgkochintuppen Günther är mäkta stolt över sin uppgift och sköter den riktigt bra) är det dessa tre damer som bestämmer. De är snälla även om de ser lite farliga ut, reserverade och bra äggläggare.

Lantrashöns är kanske att föredra om man skall skaffa höns för första gången eftersom de i regel är friskare, lite mer lagom i storlek och så vidare, men man får alltid utgå ifrån sina möjligheter. Bor du som vi ute på landet kan man väl göra som man vill, men om du bor på en villatomt i ett tätbebyggt område kanske du får välja någonting som inte är fullt så stort som en Orpington eller Maran.

Hur som helst. När alla höns hade bekantat sig med varandra och hittat sin rangordning i gruppen var det dags att släppa ut kycklingarna ur sin bur. Man behöver inte ha en kycklingbur om man har kycklingarnas mammor, men eftersom vi inte hade det fick vi lösa det på ett annat sätt. Vi kan ju inte vara där dygnet runt och skydda dem. För att de små liven inte skall komma till skada är det bra att göra en liten bur åt dem som de får bekanta sig med innan man släpper ut dem i hönshuset. De skall kunna återvända till sin bur när de behöver tryggheten, men det skall inte vara möjligt för de större djuren att komma efter.
Man släpper ut kycklingarna innan de blivit könsmogna för att de skal slippa den värsta hackningen senare; nu är våra redan en del av flocken och är accepterade.
Efter det var det dags att släppa ut hönsen på grönbete i trädgården. De måste ha lärt sig var de bor ordentligt innan man släpper ut dem, så en vecka i hönsgård brukar vara lagom. Idag hade de alltså sin första dag ute! Oj, vad härligt det var att se dem; än var de uppe hos bina, än var de bland liljorna och bökade omkring och i nästa stund hörde man en stolt Günther gala från skogen. De var trötta efter dagens utflykt och gick in en hel timme tidigare än vad de brukar.
Se skillnaden i storlek! Roberta är störst.

 Ninja, vår lilla norska skogskatt, gillade dem verkligen inte. Hon höll sig borta medan de var ute i trädgården och sprätte. Hon försökte gå in, men de stod i vägen så istället gömde hon sig under bilen tills de hade sprätt vidare. Trädgården klarade sig, peppar peppar!
Ninja under bilen
När de hade gått in lade hon sig i kvällssolen och njöt, vilket vi andra också gjorde. Nej, nu måste jag avsluta det här, jag fortsätter om trädgården och andra spännande saker imorgon.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar