söndag 8 juli 2012

Kackel i trädgården

Nja, inte riktigt än, våra nya familjemedlemmar måste först acklimatisera sig i sin nya miljö innan de får gå ut och sprätta i trädgården. Nu har de flyttat in i alla fall!

Så mycket fjäderfä!
Och snuttipluttiga små kycklingar!
Igår var vi på tuppbytardag på Tjörn (och på vägen for vi förbi Alen! Borde jag stannat till?). Vi hade redan i fjol börjat leta efter en fransk hönsras; Maran, men den har varit hopplös att få tag på. Efter att ha letat runt hela förra året efter sådana hönor på lagom avstånd från oss bestämde vi oss för att skaffa Orpington istället. De är lättare att få tag på och mycket sällskapliga. Vi hann inte ens se oss om bland alla djur som skulle få ett nytt hem förrän maken hade hittat våra höns!
För i en bur stod de, allihop:
En höna och en tupp av mörkspräcklig Maran samt tre gula Orpington, en höna och två tuppar. Att det blev två tuppar var mest för att vi tyckte synd om den stackarn som blev kvar och köpte den med. För flockens skull har det ingen betydelse, så länge rangordningen finns och flocken har tillräckligt många hönor (vilket vi inte har just nu). Tupparna hjälper varandra att vakta för faror.

I en bur bredvid hittade dottern kycklingar hon ville köpa. Vi hade lovat henne två stycken som hon fick välja själv och kanske räknat med något litet och gulligt, men icke då. Indiska stridshöns blev det.

Indisk stridstupp, hitrest hela vägen från England.
Visst är Brahmorna ståtliga?
Micke förälskade sig i Brahmorna och ville ha sådana också, men vi hade inte så mycket pengar med oss. Vi fick nöja oss med några Orpingtonkycklingar. Den ljusa sorten får sådana där söta ulliga gula dunbollar till kycklingar upptäckte vi, så mysiga att hålla i handen och klappa. Sagas större kycklingar har långa ben och stora vingar att flaxa med redan, så de är inte lika lätta att gosa med till hennes stora förtret.

En liten Orpingtonkyckling.
Eftersom vi var osäkra på om vi skulle hitta några djur den här dagen, fick vi på hemvägen stanna till att handla foder och strö. Vi hade naturligtvis inte förberett någonting hemma, mer än utrymmet de skulle flytta in i. Vi släppte ut de små kycklingarna i en banankartong utan lock - en låda som dotterns kycklingar snart hade tagit sig ut ur - och bäddade mjukt och mysigt i hela hönshuset åt våra nya familjemedlemmar. Mattråget fylldes med foder och en gammal hundmatsskål fick bli deras till vatten. Naturligtvis välte de ut den direkt; vi fick lägga i en stor sten för att den skulle stå still. Ett par björkslanor med mycket löv på och en gammal urtjänt bakplåt som vi fyllde med sand fick också plats. Sedan var det bara att sätta sig ned och titta på när de undersökte sitt nya boende.

Den stora Orpingtontuppen tog raskt platsen som överbefälhavare i hönsgården. Han fick namnet Fröding. Den höna som alltid går med honom, även hon Orpington, blev högsta hönset. Hennes namn blev Agda (även om jag propsade på Prillan som högsta hönset i Pettsonböckerna heter). Den andra Orpingtontuppen är så nyfiken att det inte kunde bli något annat namn än Curious George. Han tyr sig till de lite yngre Maranerna, men det är allt lite synd om honom; han behöver en höna han med. Vi får se vad han tar sig för när vi släpper ut kycklingarna i flocken.
Curious George, alltid lika nyfiken!

Marantuppen fick heta Jussi till dotterns stora förtjusning - av någon anledning älskar hon Jussi Björling. Så heter ju faktiskt Pettsons tupp i "Tuppens minut"! Trots att hans ras ska vara försiktigare och skyggare än Orpington, är det honom vi har kunnat klappa mest.
Saga gav Maranhönan samma namn som hon ger alla: Anna Margareta. Det känns väldigt regalt. Hennes kycklingar hette också det, båda två, men vi sa åt henne att det kanske vore lämpligt att vänta med namn till de små kycklingarna; vi vet ju inte än om de är pojkar eller flickor. Då bestämde hon att en av dem skulle heta Carmen, punkt slut. Saga älskar Habanera, så vad kunde jag vänta mig?

Vi hade fått ett par gamla reden av en väninna, men de är så slitna att jag började snickra nya medan min man reparerade de gamla. Saga fick också några brädlappar, ett par spikar och en hammare och bankade loss. Så slängde vi ihop en liten koja till kycklingarna också för att de inte skulle fara illa. Det var lite för lätt att ta sig ur bananlådan.

Ja, detta kanske inte var så spännande läsning - vi är lite insnöade just nu. Det händer dock saker i trädgården med!

Se så mycket allt har växt! De blå nunneörterna såg ut som att de var nära att dö när jag köpte dem i fjol, så här stora är de nu!



 Så här ser de ut från min balkong.
Nja, inte riktigt. Men de är fina! Utsikten älskar jag också.

 Här är ett liljeblad som fallit ned på sitt underlag i mörka rabatten (som för närvarande inte är så mörk, det är bara massor av rosa liljor som blommar just nu).

En av pionerna vi planterade i fjol blommar för fullt. Jag skrev visst det i förra inlägget med, men så här vackra är de! Jag har ingen aning om vad just den här sorten heter, någon som vet? Jag har rätt många av dem, säkert fyra stycken, men det är bara denna enda blomma som slagit ut i år. Jag fick en stor planta av min bror i fjol som jag delade, de har allihop kommit upp fint.

Dottern skall alltid pussa dem.


Rosornas knoppar slår ut en efter en. Jag upptäckte till min stora förvåning (nu när de börjar slå ut) att jag har bytt plats på Iceberg och Leonardo da Vinci! Det var alltså inte Iceberg som hade skära knoppar. Vilken av rosorna var det då jag hade som började i rosa och slutade i kritvitt...?
I år är det alltså Iceberg som blivit hårt åtgången medan Leonardo mår som en prins. Så här vackert blommar han nu, och massor av svullna knoppar skvallrar om att det här bara är början.




New Dawn är alltid lika vacker.
Gavnö på gång
 I blå rabatten har en av buskmalvorna slagit ut. Den visade sig vara vit och inte alls blå, så jag får väl försöka få tag på en till. Vacker är den oavsett vad, men ännu vackrare i en av de andra rabatterna.
Jordgubbar skördas varje dag. Finns det någonting godare än solvarma jordgubbar till glass? Jo, smultron kanske! Så när det började dofta smultron i hela trädgården började vi naturligtvis leta efter mumsiga bär i varje vrå där vi planterat dem. För inte kunde det väl vara de vita smultronen i dotterns "smultronbacken" (det är hon själv som namngivit platsen) som doftar så starkt? Vi skrattade litet över oss själva när vi insåg vårt misstag. Smultronschersminen som vi planterade i fjol fyller hela trädgården med väldoft.

Men naturligtvis är allt inte vackert som en idyllisk park när man har så många projekt igång samtidigt. Så här ser det ut både ute och inne just nu.

Plantering, stenläggning, gräsklippning och lek.
Snickerier, saker som inte längre får plats i förrådet och mer lek.

4 kommentarer:

  1. Men vilka fina sorter det finns! Måste läsa på lite för jag skulle gärna skaffa ett par hönor till nästa år! Tips på bra nybörjarras? Leonardo da Vinci är en av mina favvisrosor här med! :) Halloj, 'trädgårdsamatören'! :) Och så på tal om din kommentar hos mig - ja, mina kejsar-Allium blommar för fullt just nu faktiskt! Mina vanliga 'Purple sensation' har också blommat över för länge sedan! Hoppas på en eller ett par fröplantor från den här med, men det sägs att den inte fröar av sig något speciellt, vi får väl se! Ha det gott! :) Mia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det du frågar efter kommer i nästa inlägg, för jag tänker presentera alla mina sötnosar imorgon när jag släpper ut dem på frigång :)
      Den där alliumsorten vill jag ha, måste uppdatera min önskelista här på bloggen - tiomiljoner post-itlappar överallt nu igen... *suck!*

      Radera
  2. Oj oj vilken kackel det blir :-) kan tänka mig att man kan sitta o titta på de olika fjäderfäna en hel dag.Underhållning liksom :-)
    KRAM från mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, de är verkligen underhållande att titta på! Tuppen Günther är klart roligast - han är pytteliten och ser mäkta stolt ut där han sprätter omkring.

      Radera